Religion och brutal död i Österbotten

Att läsa, se och lyssna på deckare har så länge jag kan minnas hört till ett av mina favoritnöjen. Som så många andra, uppskattar jag att koppla bort med en spännande berättelse där ett mord står i fokus. Ett mord som ofta löser sig och kanske lämnar en med en känsla eller hopp om att livet också möjligen löser sig. En känsla som i varje fall varar en lite stund.

Det akademiska intresset för deckargenren har varit begränsat. Länge sågs genren som underhållning utan något djupare värde, men med tiden har fler och fler studier blivit till. Faktum är att deckargenren hör till de mest lästa genrerna i världen och det finns all orsak att försöka förstå genren och dess fans. Forskare har bland annat studerat vad som lockar så många till deckarnas ofta rätt brutala världar, vad berättelserna har att säga om vår samtid och i vilken mån de utmanar eller understöder förenklade bilder av våld, orättvisor och olikhet.

Även religionen i deckarnas värld har diskuterats. Som flera forskare konstaterat är det kanske inte så konstigt att religion och deckare tidvis strålar samman. Deckare berör ofta frågor om vad som är rätt och fel, frågor som många gånger ligger nära religiösa reflektioner. Religion kan spela olika roller i berättelserna. Den kan, som i serien om Father Brown, vara en central del av detektivens liv, men den kan också vara en bakgrundsfaktor i den värld där karaktärerna existerar. Rätt vanligt är det ändå att religionen, när den får en betydande roll i en detektivberättelse eller kriminalhistoria, för något problematiskt och skrämmande till historien. Religionen framställs som kontexten för brutala händelser eller som det som driver mördaren.

Det här är också fallet i några av de detektivromaner som kommit ut under de senaste åren och som sätter fokus på Österbotten. Nilla Kjellsdotters roman Himmelsgården (2023) tar oss med till ett läger för tonårsflickor organiserat av en frikyrklig församling. En ung flicka som deltagit i lägret hittas mördad och snart visar det sig att allt kanske inte är som det verkar med lägret. Vad är det som för flickorna samman? Varför vill ingen tala om syftet med lägret? Har pastorn som drar lägret verkligen bara goda motiv? Det blir upp till polisen Mija Wadö att hitta en lösning och som läsaren vet från Kjellsdotters debut Flickan i Stenparken är religiös rörelser ett känsligt ämne för Wadö.

I Christina Gustavsons och Simon Ventus Den som offrar sig (2023) kopplas också religion och våldsam död samman. Boken inleds med ett brutalt mord på en prästfru. Meddelanden som kvinnan mottagit antyder att någon motsätter sig det faktum att hon är omgift. Ytterligare mord understryker att man har att göra med en mördare som drivs av tankar kring synd och straff, en mördare som verkar villig att göra och offra vad eller vem som helst för att få till den förändring hen ser som nödvändig.

Bilden Himmelsgården och Den som offrar sig ger av religion är kanske inte helt och hållet svart. I berättelserna återkommer en tanke på religiösa individer som villiga att ta sig an svåra frågor och hjälpa de som lider. I Himmelsgårdan antyds att religiösa organisationer kan erbjuda krisstöd när ingen annan gör det. I Den som offrar sig hittar vi präster och religiösa individer i bakom kastrullerna i soppköer. Det kan också påpekas att den problematiska tron som verkar driva mördaren inte knyts till någon verklig religiös rörelse. I likhet med vad som är fallet i många andra romaren och berättelser med fokus på ond bråd död och religion har vi att göra med mindre påhittade väckelser eller frikyrkor eller enskilda religiösa fanatiker som länge döljer sin identitet.

Någon konkret religionskritik med fokus på dagens samhälle är det därmed sällan deckare för fram. Det samma kan sägas gälla för Kjellsdotters och Gustavsons och Ventus verk. En del av deras religiösa protagonister ser visserligen problem i vissa religiösa organisationer, men deras perspektiv är inget som direkt understöds. En form av religionskritik som emellertid framträder här och i många andra deckare är bilden av religiösa personer som överfokuserade på normer och regler och hur allt ser ut utifrån. Deckarnas religiösa karaktärer håller ofta fast vid strikta moralläror om rätt och fel och ifrågasätter beteenden som annars oftast accepteras. Samtidigt kan religiösa karaktärer också framställas som skenheliga – de säger en sak, men gör en annan. Återkommande är också bilden av att ett liv där religionen är styrande är problematiskt och ofta en väg till galenskap.

I vilken mån deckare försöker förstå sig på sina galna religiösa mördare varierar. Ibland erbjuds man som läsare eller tittare någon form av förklaring, i Himmelgårdens fall kopplade till händelser långt tillbaka i mördarens liv. I andra fall, som i Den som offrar sig, görs inga lika tydliga försök till förklaring, även om det även här ges en antydan om händelser tidigt i huvudkaraktärernas liv. Ofta finns med andra ord tragiska livsöden i bakgrunden, men det här presenteras vanligen inte som hela förklaringen till det som sker och varför mördaren gör de val hen gör.

Har de här berättelserna något väsentligt att säga om Österbotten eller religion i den här kontexten? Populärkulturen är aldrig en direkt reflektion av världen, men kan fånga in attityder och rådande föreställningar. Ser man på Österbottens historia med starka väckelser och också tragiska händelser kopplade till dessa kan man visserligen argumentera för att böckerna knyter an till något verkligt som säkert fortfarande sätter sina spår. Jag skulle kanske ändå snarare se det så att berättelserna tar fasta på de förutfattade meningar om Österbotten och dess religiösa liv många i varje fall finländska läsare säkert har – Österbotten som Finlands bibelbälte eller en plats där religionen är lite mera.

Det böckerna kanske ändå främst reflekterar är inställningen att religion som tar överhanden inte är något önskvärt – en tanke många deckare och andra berättelser ofta presenterar. I ett sekulärt samhälle finns det en önskan att hålla religionen i periferin. Den blir aktuell vid högtider och kriser, men är den mera än så blir den för många problematisk. Berättelserna speglar med andra ord en misstro mot stark religiositet och ett tvivel på en sådan religions motiv, en inställning som nog är rätt vanlig idag. Samtidigt utgår berättelserna ifrån och bygger vidare på denna misstro för att skapa spänning och konflikt – berättelserna är med andra ord aldrig bara en spegling utan också en del av den bild som stiger fram.

Finns det en risk att man ifall man identifierar sig som religiös tar illa vid sig av de här berättelserna? Det är säkert möjligt. Men då bör man hålla i minnet att det hör till deckargenren att dra saker till sin spets. Det är med andra ord inte bara religiösa individer som, om de står i fokus i deckarnas värld, ofta framställs som extrema, fanatiska eller rent av galna. Det samma gäller så gott som alla andra också, om det sen rör sig om läkare, psykologer, politiker eller någon annan i rollen som mördare. I deckarens värld går ingen säker.

Recenserade romaner:

Nilla Kjellsdotter: Himmelsgården. Stockholm: Norstedts. 445 s.

Gustavson & Ventus: Den som offrar sig. Helsingfors: Förlaget. 250 s.